Välkommen hem

Jag kanske har glömt att berätta det, förresten? Att jag numera är tysklandsboende, närmare bestämt München.

Det känns nästan parodiskt att gifta sig och veckan därpå flytta ihop i Tyskland. Det låter så... gammeldags. Vi har ju bott ihop förut, i England, men då visste vi att det var under en begränsad tid. Jag skulle hem och plugga vidare. Nu är det indefinitely.

Just Tyskland vet vi inte kommer vara vårt hem för alltid, hur mycket jag än tycker om landet så känner jag inte att jag vill bo kvar här för alltid. Men det känns också bra att vi startar vårt gemensamma liv i ett land där ingen av oss känner oss hemma i, där ingen av oss kan språket och där ingens familj finns. Det blir lite mer rättvist på så vis. Bor man i någons hemland så är det ju alltid någon som har "övertaget". Det behöver ju såklart inte vara något negativt, men det blir onekligen lättare för den som är "hemma", som vet hur det sociala spelet fungerar och alla administrativa saker som kan ställa till problem.

Och München har visat sig från sin allra vackraste sida sedan vi anlände. Solen skiner och himlen är sådär bayersk blåvit som den ska vara. Förutom igår när vi hade åskoväder och stora silvervita blixtar skar genom de grå, tjocka molnen. Ett maffigt skådespel. Men annars är det vin på balkongen, cykelturer i Englischer Garten och slappning som gäller. Och det känns alldeles rätt.