Jag pratar inte cykel

Engelsmannen har tävlingscyklat sen unga år, med mountainbike uppe i bergen (där han åker upp och ner på stigar som jag aldrig i hela livet ens skulle leda en cykel neför, eller uppför) och med cyklar med tunna, tunna däck på vägen. Fort, fort. Han har tränat i grupper om trettiotal andra cyklister och lärt sig alla tecken för att underlätta för sina medcyklister.

Jag har cyklat sen jag var liten. Men på en vanlig cykel, med högst sju växlar. Och oftast för att ta mig från punkt A till punkt B. Och absolut inte mer än en mil i taget, typ.

Så där cyklar jag efter Engelsmannen i München (han cyklar såklart inte så fort som han skulle kunna cykla, då skulle jag inte se hans ryggtavla ens) och försöker lista ut vad hans tecken betyder. Pekar han på något på vägkanten så cyklar jag närmare för att se vad det är... och inser nästan för sent att han varnade för ett hål i vägen!

Han viftar med handen och jag kommer upp på höger sida medan han vänder sig om för att kolla efter mig på vänster sida. Inte direkt några katastrofer, men vi är fortfarande lite lost intranslation.

Jag har upptäckt att det tar ett tag att lära sig att prata cykel.