På vår bröllopsdag hade vi de bästa medhjälparna. Mina systrar var tärnor och mina syskonbarn var näbbar. Max och Sofia var den perfekta distraktionen för ett brudpar som inte var helt bekväma med att ensamma stå i fokus denna stora dag. När jag, min pappa, systrar och syskonbarn gick in var de flesta ögons på Sofias och Max stapplande steg, och jag kunde oroa mig i fred för att snubbla på mitt släp. Max och Sofia var inte ett dugg nervösa utan traskade glatt på. Visst, det gick lite långsamt, så Engelsmannens pappa, som spelade ingångsmarschen, fick spela om slutet några gånger, men jag tror ingen märkte nåt!Och väl framme vid altaret, när vi med darrande röster skulle säga våra löften, bestämde sig Sofia och Max för att ta av sig sina skor. Engelsmannen och jag hade bara ögon för varandra och märkte inte ett dugg av vad som hände bakom oss. Det enda som avslöjade att någonting hände, var prästens flackande blick.Så till slut fick morfar gå fram och samla in odågorna! :) (Märk väl skorna i händerna! :)) Och jag och Engelsmannen märkte inte ett dugg! :)
Jag gillar verkligen de här bilderna. De är inte av särskilt bra kvalité och ingenting man direkt sätter upp på väggarna, men de visar något som vi var helt omedvetna om under dagen. Och alla andra bilder fokuserar på oss, när vi avger löften och byter ringar, men här är det våra medhjälpare som är i fokus. Och det är också något att minnas! :)
Insnöad
6 timmar sedan