När jag ser Alfred växa upp så kommer jag på mig själv med att vilja prata med min farmor och mormor om deras upplevelser som mammor. Farmor födde 9 barn och det får mig att undra om varje barn var lika fantastiskt, varje graviditet och förlossning unik? Skröt dom om sina barn inför vänner och bekanta? Berättade om varje litet framsteg som deras bebisar gjorde? Eller var det bara någonting som hände utan att man la någon större notis till det? Tittade de oroligt på den nyfödda bebisen för att se så att den verkligen andades? Egentid, som det snackas så mycket om nu, var ju inget som de hade på den tiden när 8 barn och make skulle ha tre mål mat om dagen, då fick nog bebisen hänga med så gott den kunde.
5 kommentarer:
Ja, o lilla farmor som bara var dryga metern hög oxå! Hur gick det till... Mmm o därför har jag en sak i garderoben som jag ska ta fram nästa gång vi alla är samlade... :D
Storasyster - låter spännande!
Intressant! Jag tror det var mer "köra på" och få dagen att fungera med många barn, mat, tvätt och annat. Inte tal om egen tid på samma sätt som vi tänker oss egen tid.
Nio barn alltså! Med så många orkade hon nog int hålla koll på allas utvecklingssteg. Inte så hon mindes i efterhand i alla fall men hon kanske njöt av det för stunden. Pratade du med dem?
Lotta - nej, jag tror det också. Jag tror kanske att de var bättre på att uppskatta nuet på ett annat sätt.
Anna - nej, de dog båda två innan jag fick Alfred, o innan dess hade jag inte de här frågorna, tyvärr!
Skicka en kommentar