Kontraster och kanelbullar

Ibland kan man tycka himla synd om sig själv. Eller, jag kanske borde sluta skriva i tredje person. Ibland kan jag tycka väldigt synd om mig själv. Stora beslut som måste tas, små beslut som måste tas, beslut som får mig att vilja stoppa huvudet i sanden eller åtminstone lägga mig raklång på sängen och bara yla hur syyyyyynd det ääääär ooooom miiiiiiig!

Och så pratar men med en människa och inser ganska snabbt att man verkligen inte har något att gnälla över. Vi är alla friska (peppar, peppar) och vi är fria att ta de beslut som vi anser passa oss bäst, så är det inte för alla. Jag är tacksam för att jag får möjlighet att träffa människor från så många olika världar.

I Alfreds lekgrupp går en indisk tjej. Den mest väluppfostrade treåring jag någonsin träffat. Härom veckan bjöd hennes mamma lekgruppen på en smaskig indisk picknick och förklarade att de skulle flytta hem till Indien igen. De kom till München för dryga två år sedan, på ett 6- månaderskontrakt, men mamman kände sig snabbt hemma i München och berättade för sin make att han fick göra vad som helst för att de skulle kunna stanna här, det här var deras nya hem. Men för cirka en månad sedan fick de ett samtal från Indien. Polisen hade kommit hem med hennes svärfar, han hade inte kommit ihåg vem han var eller var han bodde. Tydligen hade svärfar dragits med Alzheimers en tid, men han och svärmor hade inte velat berätta det för någon utan försökt klara sig själva. Nu insåg svärmor att hon inte klarade det själv längre utan behöver hjälp, och i Indien betyder det att barnen hjälper till.

Att säga att mamman var ledsen, är en underdrift. Jag tror hon såg hur allt de jobbat och kämpat för, det liv de byggt upp för sin dotter, bara rasade samman. I Indien har flickor inte samma möjligheter som flickor i Tyskland, så är det bara. Det gör ont i hjärtat på mig när jag ser hennes smärta, men samtidigt vet jag att det inte finns något att göra. Plikt är plikt och man gör vad man måste.

Till deras sista dag på lekgruppen har vi mammor lagat eller bakat någon traditionell rätt från våra hemländer, vi har skrivit ned recepten och skrivit en liten hälsning bredvid några bilder. Hur formulerar man ord som beskriver att man så gärna vill hjälpa till, att man önskar att man kunde ändra något och att man hoppas de hittar lyckan i livet igen?

Jag har knådat mina kanelbullar med kärlek och förhoppningar om en lycklig färd.