Ett dygn i Stockholm

I söndags gick vi upp i ottan, typ, och tog tåget upp till Stockholm. Där blev första stoppet Vasamuseet som Engelsmannen länge velat upptäcka. Visst är det ett fascinerande öde som Vasa gick till möte, bara en liten stund efter jungfruavgången sjönk det till botten, för att ligga där i över 300 år innan det bärgades. Och viljan och kunskapen som krävs att underhålla detta mästerverk! Wow. Men Engelsmannen var inte lika imponerad av Alfred och mig som sällskap på museet, han muttrade något om att nästa gång ska han minsann åka dit själv... Ja ja, då får han väl det!

Vi hade lyckats få till det så att en av mina bästa kompisar var i Stockholm med sin dotter samtidigt som oss, så vi mötte upp vid Vasa och fick lite kvalitetstid tillsammans. Med över 250 mil mellan oss så händer det inte så ofta! Precious moments...

"Sara, kooooom uuuut till mig! Jag väntar på hörnet, vid sävenälävän!" Jo, men det kan inte bara vara jag som sjunger lite Scocco i huvudet så fort jag ser en Seven Eleven, eller hur?

Sen åt vi middag på Vapiano där Alfred blev superglad över en fin kaninpizza. Såna där små detaljer tycker jag är jättekul på barnportioner, söta öron och strategiskt utplacerade salamibitar, mer behövs inte! Vi andra njöt också av maten, men det blir ju inte en lika avslappnad middag med två små kids som börjar bli trötta, om man säger så...

På måndagens morgon sa vi hej då till Engelsmannen som åkte till Arlanda för att ta ett flyg hem till England medan Alfred och jag styrde kosan mot Hallsbergs station igen. Snabba timmar i Stockholm! Härligt!