tisdag, februari 17, 2015
Alfreds språk
"Varför pratar inte några andra barn fler språk?"
Det undrade Alfred häromdagen! Det är vid sådana tillfällen jag saknar att bo i en storstad som München, där i stort sett alla vi kände hade åtminstone två språk i vardagen och därmed pratade även deras barn fler språk. Det var lätt att hitta fler svensktalande människor också. Lytham har inte samma internationella prägel och i Alfreds preschool har vi hittills inte stött på någon annan tvåspråkig. Jag oroar mig för att Alfred någon gång i framtiden kommer tycka det är pinsamt att han inte bara pratar engelska och helt enkelt sluta prata svenska. Fördelen är att han har en massa kusiner i Sverige som han gärna facetimar och leker med, så det tvingar honom att använda svenskan. För grejen är ju att han är helt tvåspråkig nu, han pratar lika lätt på svenska som på engelska, men jag antar att det kommer ändras när han börjar i skolan i höst och all undervisning sker på engelska. Där har jag ett stort jobb att fortsätta utveckla svenskan. Tack och lov för dagens teknik som gör det lätt att prata med människor i Sverige och för alla appar som hjälper till. När han blir lite äldre ska vi nog testa Sofia Distansundervisning och hoppas att han gillar att lära sig svenska där!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jag tror att Alfred håller sin svenska igång just genom umgänge med sina kusiner och att ni så ofta åker till Sverige och tillbringar tid med familjen där. Ni kan ju läsa böcker ihop på svenska och se lite svenska barnfilmer. Jag tror nog att han har goda chanser att fortsätta vara tvåspråkig. Era sommrar i Sverige är guld värda för just det svenska språket.
Även om det är långt kvar tills A eventuellt skulle vilja studera i Sverige vill jag ändå poängtera att det är nödvändigt med betyg i svenska för att komma in på universitet (annars får man göra skitsvåra tester) så Sofia- och Värmdö distans! Deras utbildningar är bra.
Desiree - absolut, just att spendera en längre tid i Sverige gör verkligen nytta!
Brysselkakan - ja, jag har förstått det, så det känns som något värt att investera i!
Är du med i SMUL-gruppen på FB? Många bra tips där! Vi har vänner som är svensk-walesiska och bodde här i Bryssel men flyttade till Wales i oktober. Deras dotter som fyllde tre år i oktober är trespråkig (svenska, engelska och franska) men sedan de flyttade till Wales och hon går på pre-School på förmiddagarna och är hemma med sin walesiska pappa på dagarna så vill hon inte prata svenska. Hon går i fransk skola på lördagarna men antar att hon kommer tappa den gradvis. Men vad gäller svenskan får mamman ligga i nu. Hoppas det bara är en fas. Vi ska hälsa på dem i Cardiff nu till helgen/nästa vecka så ska bli intressant vad hon pratar med oss.
Anna - det är jag, det var där jag hittade distanskursen. Det är inte lätt med minioritetsspråk, så är det ju!
Tipsa gärna om appar :o) Jag har ju inte hört Alfred prata, men jag tycker du gör ett fantastiskt jobb, eftersom han verkar vara balanserat tvâsprâkig och min lite konservativa âsikt är att det är nästan omöjligt att uppnâ. Jag vet att man inte ska jämföra tvâsprâkiga barns kompetens med ensprâkiga barn men jag kan tycka att samhället gör ju det hela tiden och jag har haft väldigt mânga tvâsprâkiga vänner. De har nästan alltid haft ett starkare och ett svagare sprâk, deras föräldrar har kämpat och de har tagit privatlektioner och verkligen satsat och de är flytande men visst märks det ibland att de är just tvâsprâkiga, främst kanske pâ minoritetssprâket. Och det gör ingenting! Jag själv har tappat mycket av min svenska, vilket inte skapar nâgra större problem mer än att jag själv kan känna mig lite frustrerad ibland men inte mer än sâ. Jag tycker inte min lille pojke är lika flytande som din fastän vi kämpat? Han har ju gâtt mer i förskola och vi har mindre kontakt med svens familj. Jag tror du lagt bästa möjliga grund. Man kan ju inte lâta bli att oroa sig för allt, men jag tror inte att vi har nâgot att oroa oss för, men samtidigt kan man ju ha höga ambitioner :o) bara man tycker det är positivt :o) Jag vill att min kille sk kunna läsa, skriva, prata obehindrat och ibland känns det som ett sâ stort ansvar att jag inte vet om jag kommer klara av det. Men dâ gör det väl inget tänker jag dâ, om barnen vill flytta till Sverige sâ blir de snabbt 100% ensprâkigt flytande, och om de fortfarande blandar ibland när de är utlandssvenskar skadar ju ingen utan det känns mest charmigt och coolt... Men jag har tänkt en del pâ Ylva i Paradise Hotel ;o) Hon fick ju bâde ris och ros för att hon blandade men jag tyckte att hon hanterade det suveränt.
Vad gäller distanskurser tycker jag det är bra inte bara för själva sprâkträningen utan även för att man fâr en chans/hmm tvingas att introducera mer svensk "kultur och allmänbildning". Att barnet tvingas läsa svenska klassiker kanske och lite litteraturhistoria... Det känns som att det kan vara bra att ha lite koll pâ den svenska läroplanen sâ att man kanske pratar hemma om svensk historia, geografi, litteratur, film, det politiska landksapet,... Men jag vet inte riktigt om du tänker dig att Alfred ska studera och jobba i Sverige som vuxen? Jag känner en oro just för att mitt barn inte ska ha en kulturell identitet. Det där med att vara rotlös. Det känns mer logiskt att det franska kommer vara hans kulturella identitet och att det svenska mer är hans rötter. Kanske kan man ha en bikulturell identitet? Som du skriver är det ju svârt att veta hur ett barn kommer att pâverkas av sina vänner och vilka känslor barnet kommer ha kring sin identitet. Vara stolt, eller helt enkelt inte bry sig alls... Och att man kanske mâste vara envis, en tjatig förälder. Hur mycket ska man insistera eller lâta barnet bestämma... Men det är väl samma sak för alla föräldrar vad gäller andra bitar av uppfostran.
Anonym - ja, jag tror det är jättesvårt att få båda språken lika starka i längden, minioritetsspråket kommer säkert få ta stryk, men det gäller ju att fortsätta kämpa! Jag vill att Alfred ska ha möjligt att kunna bo o plugga i Sverige, om vi inte alla flyttar dit innan dess, så därför känns det viktigt. De jag känner som inte kan ena förälderns språk tycker ju att de saknar en stor del av sin identitet, det är något de har förlorat, o så vill jag absolut inte att Alfred ska känna! Så småningom kommer han ju säkert vara sämre på svenskan än sina jämnåriga kusiner (om vi nu jämför) men huvudsaken är ju att han ändå känner sig säker på svenskan.
Ja, jag kan förstå dina funderingar, Marie. Jag har ju turen att bo på ett ställe där så många är tvåspråkiga. Det var aldrig ngn grej för Karolina med svenskan. Tvärtom, hon var/är så stolt över den. Om jag ngn ggn talade engelska med henne sa hon: Mamma, prata svenska...
OCH det gjorde jag ju. Rätt så konsekvent. OCH det gav stor utdelning. Det är ngt av det bästa jag gjort som mamma.
K tog aldrig ngra distanskurser, men så var det aldrig ngnsin aktuellt med uni-studier i Sverige för henne heller.
När jag ser Karolinas skrivna svenska blir jag så paff, den är så bra. OCH jag tog ut henne ur svenska skolan i femte klass. Jag tyckte att det var för mkt engelska där. Svenska skolan kör på lördagar här. Att jag tog ut henne har jag aldrig ångrat.
Du är som jag, du är hemma i Sve ofta (det är viktigt), Alfred har jämnåriga kusiner, precis som K. Du ger honom mer än språket, du ger honom en hel kultur.
Nu när K är på college blir det inte lika mkt svenska på daglig basis längre, men jag tror den är så grundad i henne vid det här laget. THAT being said, engelskan ÄR hennes starka språk även om svenskan är mkt stark. Det otroliga är att K inte bryter då hon talar svenska.
Du är med i SMUL. Såg dig där häromdagen. Tänkte: det där måste vara Marie. JAPP :-)
Den gruppen är ganska bra. Vettig på många sätt.
Men, jag vidhåller att (och det VET jag att du gör) prata konsekvent svenska med Alfred. Engelskan kommer iaf. OCH när det är ni tre tillsammans antar jag att det blir engelska? Så är det för oss.
SMUL kan försvåra ibland för unga mammor, kan jag tycka. Det finns bara ett sätt; det är att tala svenska, hela tiden. Det ÄR inte svårare än så. Det är nyckeln till att få ett barn sant tvåspråkigt!!
heja dig!!!
Man kan ansöka om bidrag från Skolverket för att läsa hos Sofia- och Värmdö-distans, om jag minns rätt så får man knappt hälften betalt i så fall. Vet inte reglerna men det går säkert läsa sig till.
Annika - inte så konstigt att engelskan är Ks starkaste språk, blir vi kvar här förväntar jag mig att Alfreds engelska kommer utvecklas över svenskan. Jag vet ju att du har gjort ett bra jobb med K, det sporrar mig att klara av detsamma med Alfred! SMUL tycker jag är bra, många tips och idéer som man kanske inte hittat annars! :)
Brysselkakan - åh, tack för tipset! :)
Det är spännande det där med tvåspråkighet. vår lilla son växer up med tre språk nu och vi försöker hitta en förskola där de iaf är tvåspråkiga så att han ser att det är andra barn och vuxna som också pratar fler språk och att man även kan leka på svenska med andra barn. Vi får se hur det går.
Sofia - ni har ju tur som bor i en storstad, då ökar chanserna att hitta bra förskolor där fler språk är standard! Nyfiken nu, är din kille tvåspråkig eller är det så att ni kommunicerar på engelska?
Ja vår dotter tappade franskan när vi flyttade från Bryssel och etablerade oss i Sverige med kompisar på gården, släkt och skola så nu är det bara svenska och engelska hon pratar hemma men så lärde vi oss heller själva aldrig bra franska utan var rätt flamländskt orienterade i Belgien. I Bryssel gick hon på rena babylonska dagiset med barn som pratade tre språk hemma och många av mina kollegor pratade fem språk obehindrat. I York däremot var det inte många svenskar på min tid.
Skicka en kommentar