Det har blivit tradition att vi åker till Julita och hälsar på Pettson och Findus där, det har blivit några år (här, här, här och här kan ni se tidigare besök)! Pettson hängde tvätten, som vanligt, och den här gången var det nog rekord på besökare, det var fullsmockat. En hel del "dryga nollåttiga typer", som min mor kallade dem (no offence, alla nollåttor!) och det blir ju inte samma fokus med så mycket barn, men Alfred och hälften av kusinerna hade kul ändå! Ovan ser ni Alfred leka kurragömma! Han är duktig på att gömma sig...
Som vanligt är det omgivningarna jag älskar mest, det är så vackert där! I år var vi där lite tidigare än vanligt, så vi lyckades pricka in slutspurten på deras fantastiska pionsamlings blomning. Där finns pioner i alla möjliga färger, så vackra! En härlig liten sommaräng, fylld med bland annat vallmo och blåklint, lockade till sig bin och getingar.
Själva Julita herrgård är verkligen vacker, den känns nästan lite engelsk, tycker jag, i både färg och form. Den där verandan frampå huset är verkligen fin, sån vill jag ha på mitt hus! Och så den lilla pojkstatyn som ju är så söt!
4 kommentarer:
Kul for barnen. Men haller helt med dig om att det ar blommorna och tradgarden som gor stallet extra vackert.
Kram!
Desiree - ja, men kul att det passar för både vuxna o barn! :)
Det är fint där, vackert i trädgården och omgivningarna och också intressant med Julitas långa historia. Kul att se dina foton därifrån. Pettsons hus är roligt också och jag bloggade om det för länge sedan och skrev just så: här bor Pettson och fick en kommentar om jag verkligen menade att Sven Nordqvist bodde där, haha. Och riktiga "nollåttor" är hur trevliga som helst, de är de där andra som flyttat in för en månad sen som kan bli lite småstöriga:-), ha det fortsatt fint!
Monica - ja, verkligen intressant historia, och jag älskar hur de har blandat det med Pettson & Findus som får barnen intresserade också. Visst finns det trevliga nollåttor, men jag tror vi alla veta vad min mor menade... ;)
Skicka en kommentar