Glädjen i att ha två barn

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i tre månader och vilka underbara månader det har varit! 

Jag skrev meningen ovan för några dagar sedan, men blev avbruten innan jag hann skriva något mer, och nu, när jag kom tillbaka för att fortsätta skriva, läste jag meningen och hajade till! Tvåbarnsmamma?! Jag?! Hur hände det?! Ja, jag vet ju hur det hände, två graviditeter och två förlossningar är inget man direkt glömmer, men ändå! Två barns mamma. Mamma till två barn. Jag tycker det här citatet beskriver moderskap så bra:

"Making the decision to have a child - it is momentous. It is to decide forever to have your heart go walking around outside your body." - Elisabeth Stone

För så är det, de där två är en del av mig och kommer alltid att vara. Helst av allt skulle jag vilja skydda dem under mina vingar för resten av deras liv, men så går det inte att göra. Alfred har redan börjat bryta sig loss och det kommer inte dröja länge innan Anders gör detsamma, till dess kommer jag njuta av varje liten stund tillsammans med honom.

Jag skulle kunna beskriva honom som en lätt bebis hittills, den första tiden sov han väldigt mycket, så mycket att jag mer än en gång googlade hur mycket bebisar egentligen ska sova! Det var inget jag behövde göra med Alfred direkt. Anders fortsätter sova bra på nätterna, 3-6 timmar i sträck sen vaknar han för att amma och somnar sedan om igen. När det är dags för Alfred att gå till skolan har jag bara kunnat lägga Anders i vagnen och han har varit nöjd med det och oftast somnat. Han äter snabbt och effektivt och är i det stora hela en nöjd och glad bebis. De senaste veckorna har han haft det lite svårare med att sova på dagarna, och blir därmed väldigt tjurig frampå eftermiddagen och kvällen, men vi jobbar på det! När han är vaken vill han numera helst inte ligga ned, utan halvsitta/sitta eller stå upp! Med Alfred var vi helt emot såna här gåstolar och hoppgungor, men nu känns det helt plötsligt som bra saker! Den som lever får se.

Jag tror mycket beror på att både Engelsmannen och jag är mer bekväma i våra föräldraroller nu, vi är inte lika ängsliga och oroliga som vi var som nyblivna förstagångsföräldrar. Jag kommer fortfarande ihåg hur panikslagen jag kunde känna mig när jag var ute med Alfred i vagnen för att handla mat, till exempel, och han vaknade! Han skrek och skrek, jag blev svettigare och svettigare och till slut drog jag mig nästan för att gå ut med honom själv ett tag. Det blev ett stort stressmoment. Det vore enkelt att säga att han var en svår bebis och Anders en lätt, men jag tror det är att förenkla det lite väl mycket. Jag kan sörja att Alfred inte fick de lugna föräldrarna vi är nu, han fick vara vår lärare och det var inte rättvist mot honom, men det är inget jag kan ändra på nu, utan vi får fokusera på hur vi är nu istället. Det kanske låter som vi är de perfekta föräldrarna nu när jag skriver detta, men det är vi långt ifrån! Jag har fortfarande ett hetsigt temperament och även fast jag har lugnat ned mig betänkligt sedan tonåren (stackars mina föräldrar...) så kan jag ibland bli lite väl arg lite väl snabbt vilket inte är en bra kombination med barn! Men som sagt, jag jobbar på det, och om inte annat är det väl bra att visa sina barn att man kan vara arg och ledsen ibland? Jag tänker så iallafall. 

Bilden ovan tog jag för någon vecka sedan, när Alfred var sjuk. Det var sovdags för dom och jag låg och ammade Anders i vår säng när Alfred kröp ned och ville ligga nära oss. Alfred somnade inom någon minut men Anders låg och tittade runt lite efter han ätit klart, det såg ut som om han medvetet sträckte ned sin hand till Alfreds och det var då jag knäppte bilden med mobilen. Ett vackert litet ögonblick för evigt sparat på en bild.