Ett halvår med Anders

Jag vet, det är en klyscha, men det är ruggigt vad snabbt det här halvåret har gått! Fast ändå inte, håll i er för här kommer ytterligare en klyscha, det känns som om han alltid varit hos oss. Han liksom bara hänger på, han har sin självklara plats i familjen. Vi som förut var en trio har gladeligen öppnat oss och blivit en underbar kvartett. Visst, allt är inte rosaskimrande hela tiden, absolut inte, men den här gången, med andra barnet, så är vi mer avslappnade och det märks på Anders också. Vi har inte koll på milstolpar, på vad han ska kunna eller göra vid en viss ålder, vi litar mer på oss sjäkva och våra instinkter. Och Anders är ganska tydlig med vad han vill!

Men om vi nu ska prata om utveckling så sitter han upp själv, om än inte så länge och om något distraherar honom så trillar han baklänges, men han gillar att ligga ned också. Han gillar att göra sälen och så gillar han att dregla. Dregla, dregla, dregla. Allt blir blött, vi byter dregellapp efter dregellapp och det blir ändå blött! Det kan vara tänder på g, men å andra sidan har han dreglat i månader nu, så jag tror bara att han gillar att dregla! Han ammar fortfarande mest, men han har fått smaka på lite avokado, banan, potatis och morot, men han fattar liksom inte grejen med att tugga och svälja. Och jag har inte bråttom, jag älskar att amma och han växer bra på det.

Han älskar sitt bithjärta i trä, sin lilla pingvin, att spela piano, att bli buren i sjal eller sele, att se morfar på ipaden och så älskar han sin bror, ingen får honom att skratta som Alfred!

Vi älskar dig, Anders Torbjörn August, tänk vilken tur att du kom till oss!

p.s.Jag kollade på några bilder på Alfred i samma ålder, och på vissa bilder tycker jag att de är så lika och på andra jätteolika!