torsdag, april 21, 2016
Föräldrafunderingar
Jag umgås med några andra mammor här i Lytham, med bebisar i Anders ålder, och nu börjar de flesta av dem planera inför framtiden. De flesta har mammaledighet som räcker i 9-12 månader, så den börjar alltså lida mot sitt slut. Det är inte många som känner sig så sugna på att gå tillbaka till heltidsarbete igen, några vill inte gå tillbaka alls! Och i de här diskussionerna så slås jag av två saker:
1. Det är bara mammans jobb det pratas om, hur många timmar hon ska arbeta, om hon ska arbeta överhuvudtaget. Det är ingen som väntar sig, eller ens verkar vilja, att pappan kan gå ned i tid för att på så vis underlätta för mamman att återgå till arbetet. Det är oftast till syvende och sist en ekonomisk fråga, hur mycket måste mamman tjäna för att det ska vara hållbart att skicka barnet till förskola/nanny, något som kostar de flesta mellan 9000-15000 sek/månad?
2. I Sverige känner jag inte att det diskuteras på samma sätt, utan där förväntas både mamman och pappan jobba. Som förälder har man rätt till att bara jobba 80%, vilket skulle betyda att barnet skulle behöva spendera mindre tid på förskolan, men det verkar inte vara så många som faktiskt utnyttjar den möjligheten?
I England så ser man ju direkt att barnomsorg är dyrt. Om man räknar på vad man kanske spenderar på bil+bränsle för att ta sig till och från jobbet + kostnaden för barnomsorg, ja, då kanske det är svårt att få det att bli ekonomiskt försvarbart. I längden är det såklart alltid bättre för eknomin att arbeta, om man tänker på löneutveckling, pension, mm, men det måste också kännas värt det. Vad är tid med ens barn värt? I Sverige behöver ju inte den frågan uppstå, då kostnaden för barnomsorg bara är en bråkdel av vad man betalar i England, men nog är det konstigt att inte fler ändå frågar sig det? Med en otroligt bra och flexibel barnomsorg, som knappt kostar något, så borde ju fler föräldrar kunna spendera mer tid med sina små barn. Jag läste en bra kommentar någonstans, om att de flexibla förskolorna i Sverige kom till för att mammorna skulle kunna komma tillbaka ut i arbetslivet, men att det i längden bara betyder att papporna fortfarande inte behöver ta det ansvar som de borde ta. Det ligger något i det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag tror att; som du skriver, så handlar det mycket om pengar.
Jag har inga barn själv än, men min pojkvän tjänar nästan 4 gånger så mycket som mig. Skulle han gå ner i tid så skulle vi förlora mer pengar än om jag skulle gå ner i tid och/eller sluta jobba. Barnomsorg är väldigt dyrt här också... kostar nästan som min månadslön. Så då känns ju valet ganska enkelt. Tyvärr! Men, jag är nog inte tillräckligt insatt för att kunna uttala mig egentligen. :)
Anna-Lena - det är ju det det går ut på, pengar! Men det är också därför jag är fundersam över varför inte fler föräldrar, mammor och pappor, går ned i tid i Sverige när barnomsorgen inte kostar något!
Jo, många jobbar deltid i Sverige, särskilt kvinnor, men även män. Jag har inte statistiken med mig just nu men kan ta fram den på jobbet nästa vecka om du är intresserad. Jag jobbar ju med arbetsmarknadspolitik så har koll på detta :)
Anna - läser gärna den statistiken, för jag "känner" inte att det är så vanligt? Jag vet några kvinnor men knappt några män som utnyttjar en möjligheten!
Jag tycker det är så humoristiskt att folk snackar om att det är pengarna som avgör, då jag upplever att de som pratar så redan lever rätt gött. Dvs, skulle det VERKLIGEN handla om pengar och överlevnad så vore det en sak, men det tycks handla mer om girighet... Är det viktigare att ha några tusen kr mer/månad än att få en fin relation till kidsen? Viktigare att köra nyaste bilen o åka på lyxiga resor?
När jag fick mitt första jobb efter studierna så tjänade jag 15k mindre/mån än vad jag gör idag, bara 3 år senare. Men jag klarade mig toppen då! Min löneutveckling har varit jättebra, men istället för att götta mig i pengarna så går jag ner i tid och njuter av att bara behöva jobba halvtid. Jag njuter av att jobba 4h per dag, vara med kidsen mer än nånsin och ändå inte ta några föräldradagar. Det är många som tror att man är girig och antyder att man är en dålig förälder för att jag gick tillbaka till jobbet då minste var 3 månader, men jag ser det som en otrolig förmån att kunna kombinera både jobb och familjeliv!
Ja, de va bara de! /T.
T - håller med dig, det är liksom lite konstigt prioriterat, enligt mig, då man fokuserar på resor, fler bilar mm, istället för mer tid med barnen! Ni har ju verkligen det bästa av två världar när även din sambo har ett jobb där han kan kombinera barn och jobb på ett väldigt bra sätt, det är jag avis på! det bästa av två världar!
Skicka en kommentar