Anders firade 18 månader i söndags! 18 månader, det är fantastiskt vad tiden går fort! Det här är en väldigt rolig ålder, jag kommer så väl ihåg Alfred i den här åldern. De kan kommunicera mer, även fast Anders inte pratar så mycket visar han tydligt vad han vill och menar, det underlättar mycket! Fast man får ta till en stor dos tolkningsfrihet, eftersom "no" kan betyda både ja och nej! Men det brukar vara ganska tydligt på kroppsspråket vad det är han menar...
Han är väldigt snabb också! Flera gånger har han lyckats smita iväg när vi inte har varit fullt uppmärksamma. I lördags var vi hos svärföräldrarna, vi var ute på framsidan där Engelsmannen tvättade bilen och vi sprutade vatten på honom (som man ju gör...). Svärföräldrarna har alltid haft en grind till garageuppfarten, men de har nyligen köpt en ny bil som är bredare än de andra bilarna de haft, så för att lättare komma in har de tagit bort grinden. Och på ett ögonblick, när Anders gick över till Engelsmannen på andra sidan bilen, och jag tänkte att han hade koll på Anders där, inser jag att han inte har koll, så jag springer ut till vägen och där står Anders på trottoaren och vinkar till en bil som stannat när de såg honom vid vägkanten! Först såg jag bara Anders som vinkade och jag lyfte upp honom, sen insåg jag att bilen hade stannat så jag vinkade tack till den och gick tillbaka upp på garageuppfarten. Först där slog det mig, hur väldigt nära det hade varit en olycka och då blev jag kallsvettig och knäsvag. Det är en hastighetsbegränsning på 30 km/h på vägen utanför, men bilister kör oftast snabbare än så plus att brittiska bilförare är så disträa att de knappt skulle hinna stanna om ett UFO landade framför dem, så jag behöver inte ha alltför vild fantasi för att föreställa mig vad som hade kunnat hända på de där få sekunderna! Jag har försökt lära Anders att man går på trottoaren och inte på vägen, så jag vill tro att han inte skulle ha gått ut på vägen, men sanningen är nog den att han lika gärna hade kunnat springa rätt ut. Jag vill knappt tänka tanken.
Men vi tackar hans skyddsängel att hen hade Anders under uppsikt! Och Anders lockar blir bara längre och längre. De behövs klippas snart, men tänk om lockarna försvinner om vi klipper bort dem! De är ju så fina...
Anders och grandpa spelade vacker musik tillsammans. Han är något av ett musikaliskt geni, vår Anders. Han måste helt enkelt brås på mig...
6 kommentarer:
Ja lockarna kan mycket väl försvinna om håret klipps... Gillar de fina hängslena!
Eastcoast - vill inte att lockarna försvinner!!!
Ja, just 18 månader, de är som robotar. Springer snabbt och det har absolut ingen koll.
Minns det!
PUST.
Fattar att du inte orkar tänka tanken ut vad som kunde ha hänt.
Läskigt.
Ja, ofta försvinner nog lockarna då håret klipps på de små. Det minns jag hände för min syster. Men min dotter fick behålla sina lockar, så vem vet?
Alltså, den första bilden är så himla fin! Jag har drillat sonen stenhårt i att stanna vid vägar men jag har fortfarande hjärtat i halsgropen när han närmar sig en korsning på sin scooter (kickbike?), han har dock stannat varje gång hittills. Men jag fortsätter iaf att ha lätt panikångest när han är i närheten av gator och då fyller han snart 7. I Anders ålder skulle man ju helst villa ha koppel på dem...
Vilken kalufs! Grattis till gullungen! Så söt!
KRAM Anna
Annika - ja, skräckslagen är ordet! Maken har riktigt lockigt hår, så kanske kanske blir de kvar...
Karin - koppel är en bra idé! :D Alfred litar jag på, men samtidigt kan man ju aldrig vara helt 100 på att han inte blir distraherad.
Anna - tack! :)
Skicka en kommentar