Något att tänka på...

Av Liza Marklund, i dagens nätupplaga av Expressen:

"Jag fick mitt första barn när jag precis fyllt 21. Ogift, outbildad, ensamstående, arbetslös och bostadslös stod jag där med min unge och förväntades bygga någon sorts ansvarsfull tillvaro. Det hade alla förutsättningar att gå riktigt illa. I vilken annan tid och plats som helst hade jag blivit utstött ur gemenskapen, ivägkörd med min oäkting, förvägrad varje plats i samhället - utom möjligtvis långt ute i marginalen, som exploateringsobjekt. Men det blev inte så, eftersom jag hade den sanslösa turen att leva i Sverige - just där och just då. I stället för att surra mig vid stupstocken utanför kyrkan ställde hela samhället upp på mig och min dotter. Jag fick en bostad och en utbildning. Min flicka erbjöds professionell och kvalificerad tillsyn medan jag studerade och arbetade - till och med på kvällar och nätter, eftersom jag jobbade skift.

Det visade sig vara en bra investering. Jag blev en riktigt präktig, skattebetalande medborgare som fött två barn till, aldrig varit arbetslös och nästan aldrig sjuk. Den oäkta ungen fyller 23 i år och studerar på universitetet, sänder studentradio och jobbar extra som informatör på en arbetsförmedling för akademiker. Det hade faktiskt inte varit möjligt någon annanstans, inte i något land under någon tid - men det gick, i Sverige på 1980-talet. I dag är det svårare. Samhället har hårdnat. Det är tuffare att få jobb, konkurrensen är större, villkoren för de unga är mer komplexa. Men fortfarande finns möjligheterna här, i Sverige i dag. I fundamentet för vårt samhälle finns ändå en tolerans, en solidaritet, en omtanke om de icke normativa.

Man kan prata hur mycket man vill om procentsatser i försäkringssystemen, men för mig är det detta som valet i dag handlar om. Vilken typ av samhälle vill vi ha? På vilka värdegrunder ska det vila? Hur ska vi betrakta varandra, värdera varandra? Störst går först, mest är bäst? Det är det här som är allra viktigast. Jag vill att mina barn ska få samma chanser och möjligheter som jag själv. Jag önskar att mina döttrar ska accepteras av samhället, oavsett hur de väljer att leva, och med vem. (Min son är jag mindre orolig för, män har alltid haft större möjligheter och levnadsutrymme än kvinnor). Kort sagt, det är detta som skrämmer mig i dagens val: Jag är livrädd att vi är på väg att rösta bort flickornas livsrum. Att vi är på väg att vrida klockan tillbaka till ett samhälle där Mor är rar och Far styr världen. Att kvinnornas utrymme och möjligheter i samhället krymper, i stället för att öka.

Enligt moderaterna och kd finns inga generella samhällsstrukturer. Att kvinnor har lägre lön än män beror på att de är så dåliga på att förhandla. Att de inte befordras beror på att de inte är tillräckligt kompetenta. Att kvinnor mördas av sina män beror på att kvinnor är "svagare". Han sa det, Fredrik Reinfeldt, när jag frågade honom om det i en tv-debatt.Vad händer med kampen mot kvinnovåldet om Fredrik Reinfeldt blir statsminister? Jag bävar vid tanken. Vad händer med ambitionerna att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete? Vad händer med självklarheten att det ska finnas en kvalificerad, generell barnomsorg, så att kvinnor ges möjlighet att försörja sig själva och inte vara beroende av en man för sin överlevnad? Och hur ska mina barn överhuvudtaget överleva på en jord som är sönderstekt av Göran Hägglunds billiga bensinavgaser?

Samhället består av oss själva. Därför kan vi också bestämma hur det ska se ut, vad som är viktigt. Du kanske inte alls håller med mig, men det gör inget. Jag vill ändå att du går och röstar."