Miss Marie

Ni vet det där om att man ska göra en sak varje dag som skrämmer en? Varför det egentligen? Folk säger att man ska möta sin rädsla och blablabla, för att på så sätt bli av med den, men jag tror inte det riktigt stämmer. Jag har ingen egentligen skräck för till exempel spindlar, jag tycker bara inte att de är några trevliga djur. Om jag måste, kan jag såklart döda en spindel själv, det är bara det att jag föredrar att någon gör det åt mig.

En skräck som jag dock verkligen har, det är telefonskräck. Jag verkligen avskyr att ringa folk jag inte känner, och ibland folk jag känner också! Det är någonting läskigt med att kunna prata med någon som man inte ser, och som inte ser mig. Ni kan förstå vilken terror jag befinner mig i nu, när jag är mitt uppe i en desperat jobbjakt i England. Detta innebär att jag ringer okända folk nästan varenda dag, okända folk som dessutom pratar engelska med konstig dialekt. Om påståendet i förra stycket skulle stämma, det att om man möter sin rädsla så försvinner den, så skulle ju min telefonskräck ha varit puts väck nu. Är den det? Ha! Knappast, pysen. Den är kvar, sitter ovanför min högra axel ungefär, och fyller mig varenda gång jag lyfter den där jäkla telefonluren för att göra ytterligare ett jäkla telefonsamtal. Jag blir alldeles darrig och svimfärdig varenda gång, oavsett hur många gånger jag har gjort det tidigare.

Sensmoralen i min blogg? Stanna i hemmets lugna vrå, omge er med folk ni känner och utsätt er inte för läskiga saker. Om ni känner skräck för något, gör det inte! Vänd om, gå hem igen, och sätt dig vid köksbordet. Mamma kommer snart med nylagade bullar och varm mjölk. Så kan vi leva i harmoni hela livet, och bara vara glada hela tiden. Det är vad jag ska göra iallafall. Amen.