Första halvåret spenderade jag i England. Jobbade och hade kul med Engelsmannen men längtade samtidigt efter Sverige och svenskheten. Bilköerna i England är inte att leka med, nåot jag fick uppleva när vi skulle iväg till en flyguppvisning söderöver, en resa som i vanliga fall skulle ta 2,5 timmar tog oss 7 timmar. Det var inte kul.
"När lillan kom till jorden, det var i maj när göken gol..." I maj fick vi tillökning. Ja, inte jag och Engelsmannen, men min syster och hennes man fick lilla Sofia en månad för tidigt. Jag hade en resa bokad till Sverige över midsommar, så det var en lång månad att vänta på att få se det lilla miraklet. Tacka vet jag digitalkameror och web cam! Månaden blev extra lång då Sofia blev dålig efter tre veckor. Det visade sig att hennes tarmar var i oordning, så det blev operation. Läkarna skar upp hennes mage, men idag syns bara ett tunt litet streck som ärr efter operationen. Det är helt otroligt vad människan kan göra nuförtiden; jag känner otroligt stor respekt för läkare och sjuksköterskor!
I september så var det då dags att packa väskorna igen och bege mig till Frankrike. Terminen blev avsevärt kortare än det var tänkt, då jag åkte hem efter tre veckor. Dela 2 toaletter utan sitsar och 2 duschar med 20 andra studenter (franska!) utan kök och kyl och frys, i en liten håla på 9 kvadratmeter med sticksigt lakan, var mer än jag klarade av. Och eftersom jag inte hade någon större lust till det innan, så var mitt missnöje ännu större! Frankrike är ett land att turista i, inte att bo i!
Det blev istället några månadet extra i England med Engelsmannen. Storasyster och mamma hann till och med att flyga över och shoppa lite på nyöppnade Primark i Liverpool, och dricka några Guinness. Efter det blev det boende hemma hos föräldrarna och underbar kurs på Örebro Universitet. Och kanske är saker och ting meant to be, på något konstigt sätt...
...För i mitten av november fick allas vår älskade mormor en stroke. Helt oväntat och överraskande. Och i några stunder önskade jag att mormor skulle få försvinna helt, för jag vet hur mycket hon inte ville bli ett kolli. Hon har alltid pratat om att djur har det bättre, då man tar bort dom när de får krämpor och inte kan ha ett bra liv längre, och nu låg mormor själv där, utan att kunna prata och utan att kunna röra sig eller ens tugga maten.
Jag är glad att jag var i Sverige när det hände. Så jag och resten av familjen kunde vara hos mormor och stötta henne mitt i allt elände. Och nu kan hon sitta upp, äta själv och talet börjar också återkomma, om än för sakta för mormor! Jag hoppas att mormor snart blir så pass bra att hon får komma ut från sjukhuset och till något bra vårdhem. Det är en av mina önskningar för 2008.
En annan önskning är att kära farmor också ska få må bra. Hon skrämde oss ordentlig vid julen, så jag hoppas hon lugnar ner sig under 2008! =)
Mitt i allt dåligt så kom då den glada överraskningen (den som jag inte får prata om!), och den är verkligen något att se fram emot under 2008.
2008 har många bra saker på g. Många saker att hoppas på; både för mig personligen och för hela familjen. Vissa saker kan jag inte påverka, vissa kan jag, så ibland är det bara upp till mig själv! Må 2008 bli ett Gott År för oss alla!