Vi har äntligen blivit med utemöbler! Vi har ju två balkonger, men har bara skaffat möbler till ena (hittills!). Vi funderar på att införskaffa ett litet bord till andra balkongen också, som har morgon/förmiddagssol, men jag föredrar definitivt balkongen med eftermiddags/kvällssol, även fast den ligger i linje med en ganska trafikerad väg. Där har vi nu två solbäddar och ett bord och stolar. 
Engelsmannen försöker få ihop möblerna från IKEA. Jag undrar hur många skilsmässor som uppstått på grund av IKEA? Jag skulle kunna tänka mig en del.... :) Nu är det bara 4 stolar kvar att skruva ihop och det har jag tänkt att göra idag. Min syster påpekade just att det är bra att ingen av våra grannar förstår något när jag svär över möblerna! 
Och vår gata verkar vara väldigt populär för både brandbilar, poliser och ambulanser. I vanliga fall åker de bara förbi, med sirenerna på högsta volym, men häromdagen stannade de på vår gata; sammanlagt var det 5 brandbilar och 5 polisbilar som på något sätt var involverade i situationen. De var kanske där 5 minuter sen åkte de igen, en efter en. Utan sirener denna gång, falsk alarm!
Och det är inte helt överjävligt när väckarklockan (alla 3) ringer klockan 05.05 på morgonen och man möts av den här synen. Solen som går upp och färgar himlen orange och rosa. Men ni vet vad man säger; a red sky in the morning, a sailors warning. A red sky at night, a sailer's delight!
Jag antar att det är vid såna här tillfällen, när ens baddräkt spricker, som man är glad över en riktigt vältränad rumpa... :D
Och så var det håret. Bruden hade funderat mycket och länge på hur hon skulle styla sitt hår. Det fanns ju så många alternativ! Slöja, birdcage, fascinator, tiara, krona, hatt, uppsatt, rakt, lockigt, blommor, utsläppt, oväntat... Ni förstår vilka dilemman bruden tvingades ta ställning till! 
Så efter mycket om och men kom det sig då, att bruden bestämde sig för att använda sin mors slöja. Hon gillade tanken på att bära något gammalt, och kanske till och med starta en ny tradition! Brudens mor hade haft slöjan fäst vid en handknyplad brudkrona som hennes syster gjort, men riktigt så långt ville inte bruden gå! Bruden älskade blommor, så hon bestämde sig att hon ville ha blommor av något slag i håret. Kanske en bohemiskt liten krans vore något? Onekligen snyggt, men i kombination med brudens klänning skulle folk ha kunnat missta sig och trott att de åkt i en tidsmaskin och hamnat i ett hippie-bröllop anno -69! Bruden bestämde sig för att rosor vore bäst, enkla små rosor i ljust rosa.
Så bruden klädde sig i klänningen i sidenchiffong, som hennes mor hade slitit med i många, långa timmar. Det var verkligen ett verk av kärlek, och bruden kände sig glad och speciell i klänningen hennes mor gjort och slöjan hennes mor hade haft 36 år tidigare när hon själv gifte sig med brudens far. 
Vad spelar det för roll att lockarna i brudens hår långsamt förvandlades i regnet, till närmast liknande dreadlocks, eller att klänningens släp blev mer och mer smutsbrunt ju längre dagen led? Bruden kände sig väldigt speciell ändå.
Bruden gillade smycken. Väldigt mycket. Därför var det ingen större överraskning att smycken, självklart tillsammans med brudbuketten, var högsta prioritet för bruden. Redan innan hon hade bestämt brudklänning så visste bruden vilka smycken hon ville ha. En djup v-ringning på klänningen var ett måste, eftersom hon hade hittat ett halsband med ett ametisthänge som hon tyckte var väldigt vackert. Ametisten var stor, droppformad och omgiven av pyttediamanter. Det såg lite vintage ut och passade bruden perfekt. Och så passade det ju perfekt till örhängena som Engelsmannen hade gett henne i julklapp året innan, de med rosa safirer och diamanter. Bruden visste att hon inte ville ha matchy-matchy smycken, men ville att de ändå skulle passa ihop. I hennes smyckeskrin fanns också en ring, även det en present från Engelsmannen, med ljust rosa morganit, ljust blå akvamarin och pyttediamanter. Som synes gillade bruden pasteller!
Jag kanske har glömt att berätta det, förresten? Att jag numera är tysklandsboende, närmare bestämt München. 
Each and every person here today will witness the words that Marie and Mike will speak to one another and the vows that they will make. You should take good care to remember these words for a marriage needs the help of a community, of friends and family who will be there when needed and will do all they can during hard times to stand by Marie and Mike and offer their support to them and the new family that they will create. May you always do all within your power to support the union that will be made here today and to nurture the bond between these two people whom you love.
Throughout time countless millions of people from many cultures, religions and societies have gathered among friends and families to celebrate their love for one and other and their commitment to each other. And today we should try to remember that a wedding is a symbol, a beautiful, heartfelt and meaningful symbol but a symbol nonetheless. The cermony is not magic, it will not create a relationship that does not already exist and has not already been celebrated in all the commitments Marie and Mike have made to each other, both large and small, in the days since they first met and recognized their connection to one another. It is a symbol of how far they have come together and a symbol of the promises that they will make to each other to continue to live their lives together and to love each other solely and above all others.
Marie and Mike, the symbolic vows that you are about to make are a way of saying to one another, "You know all those things we've promised and hoped and dreamed - well, I meant it all, every word". Look at one another and remember this moment in time. Before this moment you have been many things to one another - acquaintance, friend, companion, lover, dancing partner, and even teacher, for you have learned much from one another in these last few years. Now you shall say a few words that take you across a threshold of life, and things will never quite be the same between you. For after these vows, you shall say to the world, this - is my husband, this- is my wife.
Men nu går vi ju händelserna i förväg. Innan bruden hann oroa sig över hår och klänning så var det tältbyggning och tältdekorering som gällde. Vädret var inte med dem under tältbyggandet heller. Men vad gör det när man har chica regnstövlar och en inte fullt så chic regnjacka? Ingenting. 
Och emellanåt sken solen. Åtminstone så mycket att de kunde vara torra när taken skulle på. Ni förstår, bruden och hennes blivande make hade varit väldigt bestämda när det kom till platsen där festen skulle hållas. De ville ha den i ett tält vid sjön vid sommarstugan, där Engelsmannen hade gått ner på knä och friat den där vinterdagen för några år sedan. Det var där de skulle fira att de blivit man och hustru.
Visst, det fanns de som hade försökt få bruden och hennes blivande man att ändra sig. Deras vigsel skulle ändå hållas mitt i den svenska sommaren, en sommar som är känd för att kunna vara ganska regnig. Och de hade valt att gifta sig i den månad som det brukar regna mest i. Men det struntade bruden och hennes blivande man i, de skulle ha festen i ett tält på gräsmattan. Just den gräsmattan som blir plaskvåt när det regnar. Och regnade gjorde det. Under två dagar alldeles innan bröllopet kom det så mycket regn som det vanligtvis kommer under hela juli. Gräsmattan var minst sagt blöt.
Men vad gör det när man har ett tält med golv att vara i? Ett tält som dekorerades med vimplar sydda av bruden och en vacker skylt som deklarerade att bruden och hennes man just blivit gifta. Och en massa bordar och stolar som sett sina bästa dagar, men som fick lite förklädnad i form av linnedukar. Samt en lång rad av upphängda glasburkar längs ena kortsidan, fyllda med lite vatten och rosor som bruden plockat i sina föräldrars trädgård. 
Och så den sista förberedelsen dagen innan bröllopet. Bruden band sin bukett. Tydligen betyder det otur att binda sin egen bukett, men bruden var trygg i tanken att om det fanns någon otur i att binda sin egen bukett så uppvägdes det med råge av regnet som bara fortsatte falla...
Bruden hade lockar i håret när hon lämnade huset men efter några steg utanför huset hade hon inte bara rakare hår utan också ett fotavtryck på klänningen. Ja, det var troligen hennes eget fel, men eftersom det var hennes stora dag tordes ingen säga emot henne. 
Men bruden var ändå vid gott mod, hon visste att hennes blivande man och livs älskade inte skulle bry sig om ett fotavtryck på klänningen. Möjligen skulle hennes blivande svärmor bry sig, men det brydde bruden sig inte om. Man har bara så kul som man gör sig, och om man skulle bry sig om små fläckar på klänningen, ja, då skulle man ha fått huvudvärk långt innan festen var slut (och det berodde inte bara på champagnen!). Bruden sände en tanke till sin ömma moder, som hade lagt ner åtskilliga timmar på att sy klänningen, och skämdes lite för att ha klivit på klänningen. 
Men vem bryr sig egentligen om hår och klänning, när man är på väg till kyrkan för att bli fru och förkunna att man har hittat sitt livs älskade och vill kämpa för att leva resten av livet tillsammans? Inte den här bruden iallafall.
Chuck och Blair under inspelningen av Gossip Girl säsong 3 i New York. Jag gillar de somriga kläderna! Röda hängslen på vit- och blårandig skjorta på Chuck, riktigt snyggt! Och Blairs blommiga sommarklänning med gult bälte går inte av för hackor heller!
man får skitiga fötter för att det är så skönt att gå barfota...
... man måste vattna det torra landet som inte fått regn på länge...
... man kan plocka färska smultron att ha i frukostfilen.
Underbart!
