Oj, vad många grejer! I can help you with the skor!

Alfred och jag satt framför en grabb som reste med sin mamma på flyget igår. Mamman var svensk, men pojken föredrog att prata amerikanska även fast han kunde svenska. Det är så jag INTE vill att Alfred ska bli, jag vill att han ska kunna prata både engelska och svenska! Men det var ju ganska gulligt när killen såg vår packning och utbrast; "oj, vad många grejer! I can help you with the skor!", eftersom Alfred hade sparkat av sig sina skor.

Sen var det dags för idioten i mig att ge sig tillkänna. Vid gaten i Amsterdam har dom karuselldörrar, ni vet såna där som snurrar långsaaaamt? Där fastnade jag. Med barnvagn, väskor och Alfred i bärsele på magen. Tack för den. Och det roliga är att jag, innan jag gick in genom dörren, tänkte att; oj, det här är trångt, vi kommer inte få plats, men så ändå fortsatte jag att gå. Och fastnar. Fanjävlahelvetskitjävelskap. Jag försökte lyfta vagnen lite och då tippade min väska över och ut for pass och plånbok. Då tänkte jag att här kommer vi att dö, vi kommer inte kunna komma ut härifrån utan vi kommer att dö. Som djur på zoo. Det var först när jag faktiskt hade lyckats plocka upp allting och tråckla oss ut, med lite hjälp från en tysk gentleman som jag kom på att det här var riktigt pinigt och hade jag sett någon annan göra det så hade jag behövt gömma mig bakom en skämskudde. Hädanefter ska jag alltid bära med mig en skämskudde när jag är ute och reser. Fördelen med incidenten var dock att alla var otroligt hjälpsamma efter det. En kille hämtade Alfreds sko som han hade sparkat av sig inne dörren (ungen kommer hädanefter få gå barfota vart vi än ska!) och fyra personer erbjöd sig att hjälpa mig när vi skulle boarda planet. Jag antar att det gäller att se alla fördelar med att vara en idiot...