Jomenvisst, den här lilla plutten blev en månad i lördags! Tiden flyger verkligen när man har en nyfödd, han ändrar sig från dag till dag. Vi har väl lyckats komma in i någon sorts rutin, han sover och äter bra, skriker och bajsar gör han också bra och... that's it. Den här gången har jag lovat mig själv att njuta av nuet och inte titta framåt, men just nu längtar jag ändå efter hans första leende, kärleken känns lite ensidig liksom! Jag hade räknat med problem efter den här förlossningen, med amningen, kolik, depression ja, något, men det har gått så väldigt bra och det är jag enormt tacksam för!
Hur blev det en Anders då, kanske ni undrar? Ja, inte trodde jag att jag skulle döpa min son till ett riktigt svenssonnamn. Jag ville ha ett svenskt namn, men jag trodde det skulle bli något lite mer... coolt. Jag lusläste min svenska kalenders namnsdagar, men det var inget som föll oss i smaken. Efter att min syster föreslog Eskil så var det ett av Engelsmannens favoriter, men det gillade inte jag. Francis var det namn som både Engelsmannen och jag tyckte var fint, men det är inte ett dugg svenskt och så är det väldigt posh. Det namnet blev avskrivet när Engelsmannen föreställde sig att han skulle ropa Francis på lekplatsen, det funkade bara inte! Harald var ett annat namn som vi gillade, men i England blir det då Harold och det gillar jag inte alls. Konstigt att bara en annan bokstav kan ändra ett namn så! Lars var ett annat namn som jag gillade, men det gillade inte maken.
Sedan föreslog min pappa Anders.
Anders?
Anders.
Anders!
Engelsmannen gillade det, jag var lite mer tveksam. Min syster sammanfattade det rätt bra när hon sa att hälften av hennes barns kompisar har pappor som heter Anders, så det är svårt att se en bebis som Anders när det är mest medelålders män annars! Ju mer Engelsmannen sa Anders, det låter så fint när han säger det, desto mer gillade jag det. Ett svenskt namn som även funkar på engelska, måhända att det matchar Alfred lite väl mycket, men so be it. Det blev en Anders till slut!
