För ett år sedan såg jag ut såhär! Crikey! Det är helt fantastiskt att Alfred låg och växte därinne i magen, konstigt men fantastiskt!
Jag kom att tänka på det häromdagen, att mannen behövs för att befrukta kvinnan, sen klarar kvinnan resten själv. Visst, det kan vara skönt att ha någon som handlar åt en så man slipper kånka på tunga matkassar och ibland är det ju skönt med en fotmassage, men vi skulle kunna klara det helt själva. Att bära en bebis, föda en bebis och göda en bebis. Och så finns det de som kallar kvinnan för det svagare könet! Skitsnack.
Att vara gravid är verkligen en förunderlig känsla, en liten människa som är helt beroende av en själv. Hur man som mamma bildar nån slags symbios med sitt barn, så pass att barnet under sina första levnadsmånader tror att den hör ihop med sin mamma, att de är en del av varandra och inte två skilda individer. Svindlande tanke, och tänk hur svårt det måste vara för bebisen när den börjar inse att han faktiskt är en egen individ! Inte undra på att bebisar kan vara mammiga ibland! (Därmed inte sagt att pappor inte kan få ett lika speciellt band med sin bebis, det tror jag helt och fullt att de kan!)
Trots den misshandel jag utsatt min kropp för genom åren, med dålig näring och träning och en massa negativa tankar, så klarade den ändå av att bära, föda och göda Alfred. Jag ammar fortfarande morgon och kväll och visst är det fantastiskt att min kropp fortfarande kan producera näringsrik mat till Alfred?! Jag menar, jösses, det är ju helt otroligt! Och ändå det mest naturliga i livet.
Jag funderade också på de som inte får uppleva det här, de som av någon anledning inte kan få barn. Det måste vara något av det grymmaste man någonsin kan gå igenom. Nu säger jag inte att man måste ha barn för att leva ett bra liv, absolut inte, man kan ha ett otroligt bra liv utan barn, men om man nu vill ha barn och inte kan, då är livet grymt.
Jag pratade med en bekant häromdagen, som berättade om sin pågående adoptionsprocess, eller "förnedringskarusell" som hon kallade det, då alla måste veta allt om henne och hennes man. Det måste ju vara jättesvårt, att vilja ha ett barn så mycket men att känna hur allt går emot en. Riktigt tungt. Nu håller jag tummarna för att allt går bra för dom och att deras barn kommer till dom nån gång i det nya året!